Olle Bærtling är en av Sveriges mest betydelsefulla konstnärer under 1900-talet. Han har tydligare än någon annan fått representera den abstrakta geometriska konst som kännetecknar ett av efterkrigstidens mest centrala uttryck, där han är känd för sina målningar med ett unikt formspråk av triangelformade färgfält som tycks fortsätta utanför dukkanten. Han utvecklade detta formspråk i skulpturer vars uttryck närmast kan jämföras med konturlinjerna i hans målningar. Bærtling presenterade också flera förslag på monumentalskulptur och skisser till arkitektoniska byggnader, då gärna i samarbete med arkitekter. Bærtling var en visionär och såg sin konst som ett uttryck för något större. För detta erhöll han erkännande både nationellt och internationellt, men han mötte tidvis också mycket motstånd, inte minst på hemmaplan. Detta bekymrade honom dock inte nämnvärt, utan han höll fast vid sin inslagna linje. Olle Bærtling föddes 1911 i Halmstad där han tog han realexamen vid Halmstads läroverk 1928. Familjen flyttade sedan till Stockholm, där han efter en handelsutbildning 1929 fick anställning vid banken Skandinaviska Kreditaktiebolaget (senare bytte banken namn till Skandinaviska Banken). Bærtling skulle förbli vid banken till 1956, då han beslöt sig för att helt satsa på konsten. 1934 började Bærtling måla på fritiden och söker vägar för att utveckla sitt konstnärskap. Bærtling var autodidakt, men deltog flera gånger i olika konstnärers privata utbildningar. Vid sidan av Otte Skiölds målarskola i Stockholm sökte sig Bærtling efter kriget till Académie André Lhote och Atelier Fernand Léger i Paris. Även konstnären August Herbin kom att bli en viktig föregångsgestalt för honom.
Biografi
Det franska inflytandet på Bærtlings konst kan tyckas självklart idag, men under hans sökande efter egen konstnärlig identitet går det också att se andra konstnärliga influenser. Han var under tider påverkad av expressionismen och senare även av andra, expressiva konstnärskap som Vincent van Gogh och Carl Kylberg. Han sökte sig även till England strax efter kriget för att studera den samtida engelska konsten.
De franska influenserna började redan 1938 då utställningen ”Matisse, Picasso, Braque, Laurens” på Liljevalchs konsthall i Stockholm gjorde starkt intryck på honom, i synnerhet den franska fauvismen och Henri Matisse. Efter detta sökte sig Bærtling efter enklare och mer direkta tilltal i sina målningar och börjar också intressera sig för en friare rumsbildning. I april 1939 gifter Bærtling sig med en bankkollega vid namn Lisa von Roxendorff, som han träffade första gången 1934. Under deras bröllopsresa till Paris i maj 1939 blir han än starkare influerad av École de Paris i allmänhet och Henri Matisse i synnerhet. Mot mitten av 1940-talet börjar Bærtling experimentera med abstrakta former i måleriet och använder även allt starkare och tydligare konturlinjer runt sina motiv.
1949 debuterar Bærtling på galleri Samlaren i Stockholm, men har ännu inte funnit det abstrakta måleri han kom att bli känd för. Efter debuten går dock utvecklingen tydligt åt det hållet. Från 1950 målar han uteslutande abstrakt och söker sig åter till Paris där han träffar Auguste Herbin. Herbin var en av initiativtagarna till Salon des Réalités Nouvelles, en årlig salong för abstrakt konst i Paris, och han bjöd in Bærtling att delta i detta evenemang. På salongen träffar Bærtling den svenske fotografen Lennart Olson, som under ett drygt decennium kommer att dokumentera konstnären och därmed bidra till några av de mest signifikanta bilderna vi än idag förknippar med Bærtling.
Som autodidakt hade Bærtling svårt att ta sig in på Stockholms konstscen, där de flesta etablerade konstnärerna hade bakgrund på kungliga konsthögskolan. Han lyckas positionera sig genom att knyta band med centrala teoretiker och museiintendenter. Konsthistorikerna Teddy Brunius och Oscar Reutersvärd (även han en konstnär) är tidigt på hans sida, liksom den blivande chefen för Moderna Museet i Stockholm, Pontus Hultén. Men en stor del av Bærtlings framgångsväg går via Paris, där han tidigt deltar i utställningar på Galerie Denise René. Detta var ett av de få gallerier som uteslutande visade abstrakt konst och galleriet kom att få en central roll för denna konst i hela Europa.
I Paris finns också redan nämnda Salon des Réalités Nouvelles och den utbrytargrupp, ledd av André Bloc och Félix del Marle som kom att kallas Groupe Espace. Groupe Espace bildas 1951 och Bærtling är en av konstnärerna som signerar dess manifest. Frågan om konstarternas syntes och hur de tillsammans kan bidra till konstruktionen av både nya fastigheter och stadsbyggnation är viktig under 1950-talet. Bærtling blir engagerad i frågan och ser hur hans konst kan tillhöra denna nya framtid som han längre fram kom att kalla för ”rymdåldern”.
Under samma tid deltar Bærtling i flera viktiga utställningar i Paris och i Stockholm, däribland ”L’art suédois 1913-1953” på Galerie Denise René (utställningen visades även på Galerie Apollo i Bryssel). Pontus Hultén och Oscar Reutersvärd är arrangörer för denna utställning som även involverar flera av Bærtlings konkurrenter i Stockholm. Det är den första utställningen om svensk abstrakt konst i den konkretistiska, geometriska traditionen och den placerar Bærtling som en av centralfigurerna för rörelsen.
Runt 1954 utvecklar Bærtling sin karaktäristiska stil med triangulära kompositioner och börjar därmed utforskandet av det han kom att kalla ”öppen form”. Den öppna formen är ett system av spetsiga öppna vinklar som skapar en optisk illusion av rörelse i konsten, vilket gör att formerna upplevs fortsätta utanför bildens yta.
Bærtling är nu en självklar del av svenskt konstliv, vilket bland annat märks i att han är en av de konstnärer som får i uppdrag att formge tyger för varuhuset Nordiska Kompaniet i Stockholm. 1956 deltar han tillsammans med de danska konstnärerna Robert Jacobsen och Richard Mortensen i utställningen ”Konkret realism” på Liljevalchs konsthall i Stockholm och börjar samma år experimentera med stålrörsskulpturer.
I mitten av 1900-talet är samverkan mellan arkitektur och konst högaktuellt. I Sverige pågår under 1950-talet liknande diskussioner om den offentliga miljön och byggnadsanknuten konst som de som sker på kontinenten. Bærtling lär känna arkitekten David Helldén som arbetar med uppförandet av det nya Hötorgscity i Stockholm och har uppdraget att rita den första Hötorgsskrapan. Genom Helldén blir Bærtling engagerad att utföra muralmålningar i höghusets entréhall och tillsammans med Helldén förverkligar han 1959-1960 deras gemensamma vision av ”det estetiska rummet” – ett rum där arkitekturens och måleriets uttryck har integrerats till en helhet. Interiören ses som ett bra exempel på syntes mellan arkitektur och bildkonst.
Bærtling är inblandad i frågan om gränsöverskridande samarbete på många fronter, bland annat är han med och bildar Aspect – förening för konstarternas samverkan. På Aspects utställning på Liljevalchs 1961 visar Bærtling den 7,7 meter höga skulpturen Asamk, som konstnären betraktade som en skiss i skala 1:10 för det verk han föreslog skulle stå i rondellen vid det kommande Sergels torg i Stockholm. 1962 beslutade Stockholms stad att utlysa en skulpturtävling för rondellen, men Bærtling blev aldrig inbjuden att delta i tävlingen. Han kommer under resten av sin karriär att parallellt med galleri- och museiutställningar arbeta med det offentliga rummet med allt från stora draperier till projekt med mastodontskulpturer och även arkitektur.
Under 1960-talet utför Bærtling en mängd utställningar utomlands. 1963 deltog Bærtling på São Paulo-biennalen och blev prisbelönt. Han etablerade sig också på den amerikanska konstscenen genom en retrospektiv utställning på Columbia University i New York 1964 och Rose Fried Gallery i New York 1965. Han deltog också i en grupputställning på Solomon R. Guggenheim Museum där han också är representerad och 1968 ingår han som en av fem konstnärer i NUNSKU:s (Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet) satsning ”Pentacle”, där svenska staten presenterade svensk samtida konst i Paris. 1964 erhåller han också som en av de första konstnärerna svenska statens inkomstgaranti. I Sverige erhåller han också uppdraget att utsmycka Celsiusskolan, en gymnasieskola i Uppsala som står klar 1967. Under skolans uppbyggnad medverkade han i utformningen av skolan.
Olle Bærtling är nu en etablerad konstnär med ett internationellt erkännande. Under 1970-talet har han flera viktiga separatutställningar på den europeiska kontinenten såsom i London, Rom, Milano och Zürich, liksom i USA och Kanada. Hans måleri utvecklas så att trianglarnas spetsar hamnar allt mer utanför duken, ett tydligt utökande av den öppna formen.
Under 1970-talet får Bærtling anledning att återkomma till Sergels torg i Stockholm: inte med en skulptur utan med en enorm fönstergardin för det nya kulturhus av Peter Celsing som står klart 1974. I skulpturen Asamks anda projekterar han flera mastodontskulpturer, såsom den 45 meter höga Yayao vilken skulle stå på Centre Georges Pompidous tak i Paris. Verket realiserades inte, men Pompidou köpte in den skulptur som fungerade som skiss. Bærtling fortsatte även samarbetet med David Helldén och installerade en mängd målningar och en skulptur på det nybyggda universitetsområdet på Frescati i Stockholm. De projekterade även en aula som bar tydliga referenser till Bærtlings triangulära kompositioner, något konstnären också tog med sig i sitt samarbete med den tyska arkitekten Gerd Fesel. Till deras mest ambitiösa projekt räknas ett 300 meter högt, aldrig realiserat TV-torn till Abu Dhabi 1978.
1980 förbereds en stor retrospektiv på Malmö Konsthall, men eftersom Bærtling avled 1981 kom det istället att bli en minnesutställning som även visades på Moderna Museet i Stockholm. Han har sedan dess åter hedrats med flera utställningar, inte minst den retrospektiv som 2007-2008 visades på Nasjonalmuseet i Oslo, Moderna Museet i Stockholm och Donald Judds Chinati Foundation i Marfa i Texas.